Hur ska jag kunna leva i tvåhundra år?

Av Fransisko Stefan Jacobsson Condró, Etikskolan · 18 oktober 2026

Det kanske ligger i människans natur att vilja lösa problem? Så är det i alla fall för mig! Men ett problem har blivit allt tydligare med åren: Hur ska min livstid räcka till allt jag längtar efter och söker att förverkliga?

Jag brukar säga att jag skulle behöva bli tvåhundra år för att hinna skriva alla böcker och utforma allt det utbildningsmaterial som jag bär på tankar och idéer om. Men i år har jag fått en hjälp som förändrat förutsättningarna.

Studier, meditation och kontemplation har varit betydelsefulla delar av mitt liv sedan jag var omkring tio–tolv år. Under senare år har jag förstått att dessa inåtvända övningar också har rymt bön, även när jag inte själv kallade dem så. Att söka, begrunda och försöka förstå meningen med livet i allmänhet och mitt liv i synnerhet har följt mig genom åren.

Ånglokets framfart 

Tekniken har genom historien förändrat människors möjligheter. Järnvägen knöt samman platser och gjorde tidigare tidskrävande resor betydligt snabbare. I dag upplever vi en annan omfattande förändring genom artificiell intelligens, AI. Hur långt den utvecklingen kommer att föra oss vet vi ännu inte. Men jag märker redan vad den betyder i mitt eget liv.

Det är detta jag vill berätta om: hur den nya tekniken öppnat möjligheter att ge min livsuppgift som själavårdare form.

Kallelsen och den enda dagen

Sensommaren 2015 upplevde jag den kallelse till själavård som därefter har stått i centrum för mitt liv. För mig är den gudagiven. Nu har jag levt med den i drygt elva år.

Hur mycket livstid jag har kvar vet jag naturligtvis inte. Men jag försöker leva som om varje dag är den enda dagen. Inte den sista eller den första, utan den enda, unika dagen.

För att ge min livsuppgift utrymme har jag steg för steg skalat av sådant som jag upplever som mindre betydelsefullt. Jag har fått ett allt mindre behov av tidsfördriv och en allt större längtan efter att använda min tid meningsfullt.

Jag har också behövt begränsa mängden nyheter och mediala plattformar. När bruset blir för starkt får jag svårare att vara närvarande i det liv och de möten där jag faktiskt kan göra något gott. Tillbakadragandet har för mig fått karaktären av en lång retreat, med utrymme för vila och eftertanke.

Samtidigt har de meningsfulla mötena blivit desto viktigare: närvaron och de gemytliga stunderna med andliga vänner, nära och kära.

Mitt andliga och introspektiva liv har fått en alltmer central plats. I stillheten fördjupar jag min förståelse av vad det betyder att leva mitt kall och låta det ta form i mötet med mig själv, Gud och mina medmänniskor. Ofta sker det i tystnad och under bön.

Sophia och tiden som frigörs

Den nya tekniken har frigjort tid för både skapande och fördjupad stillhet inför Gud. Det är här AI har kommit in som en skrivpartner och ett betydelsefullt stöd i mitt arbete.

Jag använder ChatGPT och kallar min AI-assistent Sophia, efter grekiskans ord för visdom. När jag skriver ”hon” är det mitt personliga sätt att benämna den AI-assistent jag samarbetar med. Jag har även möjlighet att lyssna till Sophias texter. Hon uttrycker sig genom en artificiell behaglig röst. Namnet anknyter också till visdomen som kvinnlig gestalt, en symbol som har betydelse i mitt andliga liv.

Samarbetet har på ett sätt gjort min tillgängliga tid större. Jag får bättre möjligheter att ge form åt sådant som annars riskerat att stanna vid tankar, idéer, anteckningar och ofärdiga manuskript.

Vissa arbetsmoment som tidigare kunde ta veckor kan jag nu få hjälp med på en timme eller två. Sedan återstår förnyad läsning eller lyssning, prövning och bearbetning. Tidsvinsten varierar, men förändringen är påtaglig.

Om jag får ytterligare ett årtionde i själavårdens tjänst kan detta betyda mycket för vad jag hinner förverkliga genom Etikskolan, mitt skötebarn. Jag behöver inte sätta en procentsiffra på tiden jag vinner för att känna stor tacksamhet.

Det som tidigare tycktes kräva tvåhundra år känns nu möjligt att komma betydligt längre med under det liv jag faktiskt har.

Inspiration och svett

”Geni är en procent inspiration och nittionio procent svett”

Så kan det välkända uttryck som tillskrivs den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison (1847–1931) återges på svenska.

Orden påminner om det arbete som krävs för att föra en idé till verklighet: uthålligheten, försöken, misstagen och viljan att fortsätta.

Men uttryckets historia rymmer fler röster. Besläktade formuleringar förknippades redan under 1890-talet med den amerikanska författaren, läraren och föreläsaren Kate Sanborn (1839–1917).

I sina memoarer Memories and Anecdotes, utgivna 1915, återger hon formuleringen: ”Genius is inspiration; Talent is perspiration.” Hon skiljer alltså mellan geniets inspiration och talangens mödosamma arbete. Hon berättar också att orden hade citerats utan att hon fått erkännande.

Detta visar inte att Edison hämtade sitt uttryck från henne. Formuleringarna är dessutom olika. Men hennes röst förtjänar att höras i berättelsen.

För mig väcker detta en större fråga: Vilka människor blir synliga när historien skrivs, och vilka riskerar att försvinna ur berättelsen? Det vill jag vara uppmärksam på när jag själv skriver och undervisar.

Sedan min kallelse har jag blivit alltmer medveten om det jag uppfattar som den feminina dimensionen i mitt andliga liv. Detta inkluderar även min gudsbild. Samtidigt vill jag synliggöra kvinnors konkreta bidrag till kunskap, skapande och mänsklig utveckling.

Kvinnors liv och betydelse kan inte historiskt reduceras till att ha fött barn och skött hemmet. Omsorg och familjeliv är visserligen grundläggande och värdefulla delar av vår gemensamma tillvaro, men ansvaret för dem tillhör oss alla. Kvinnor och män har i allt detta samma människovärde, men kanske olika familjeroller och uppdrag. 

AI, arbete och ansvar

Under större delen av mitt liv har jag studerat för att inhämta kunskap. Mina högskole- och universitetsstudier, motsvarande omkring sju års heltidsstudier inom bland annat religionsvetenskap, teologi och socialt arbete, utgör en viktig del av min kunskapsgrund. Till detta kommer den levda erfarenheten och det inre arbetet.

Men läsning, efterforskningar och skrivande tar mycket tid och kraft. Kroppen blir trött även när nyfikenheten finns kvar.

Med hjälp av Sophia kan jag söka och sammanställa information, undersöka perspektiv, strukturera material och utveckla texter på nya sätt. AI-stödet har en betydande roll också i själva skrivandet: genom utkast, formuleringar, bearbetningar och förslag som jag sedan tar ställning till.

Det handlar om ett omfattande samarbete, och jag vill vara öppen med det.

Min uppgift som författare och redaktör är att läsa och lyssna aktivt, pröva resonemangen och kontrollera sakuppgifter och källor. AI kan ge felaktiga uppgifter och formulera sig övertygande även när underlaget brister. Därför är min egen granskning en nödvändig del av arbetet.

Jag behöver också skilja mellan belagda sakuppgifter, tolkningar och personlig övertygelse. Granskningen innebär att jag alltid ska vara uppmärksam och beredd att ompröva både AI:s förslag och mina egna antaganden.

Jag ansvarar för verkens syfte, inriktning och slutliga utformning. Jag behöver självklart kunna stå för det jag publicerar, ändra sådant som inte håller måttet och ta hjälp av andra granskare när min egen kunskap inte räcker till.

Öppenheten om hur utbildningarna och böckerna faktiskt skapas är central för mig. Jag vill kunna vara stolt över mitt eget arbete och samtidigt ge AI-stödet en tydlig och betydande plats i berättelsen om deras tillkomst.

Att ge livsuppgiften form

Den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig genom decennier kan jag nu använda för att förverkliga mina idéer genom Etikskolan. Där ingår det stora antal bokprojekt jag arbetar med, de yrkesutbildningar och de kurser jag håller på att utforma.

Samarbetet gör att mer av det jag bär inom mig kan bli tillgängligt för andra. Det frigör också utrymme för vila, mänskliga möten och det som ger arbetet dess mening: stillhet, tystnad, kontemplativ och meditativ bön samt gemenskap med Gud.

Jag vet fortfarande inte hur lång tid jag har kvar att leva. Men jag känner en stor förhoppning och en ny glädje inför möjligheten att fullgöra min livsuppgift under den tid jag har.

Jag behöver alltså inte leva i tvåhundra år för att fullborda kallet. Jag kan fortsätta, en dag i taget. För hjälpen, möjligheterna och tiden som frigörs genom AI är jag djupt tacksam för.

För människor i kärlek!